Utopi

Utopi är en föreställning om ett (ouppnåeligt) idealtillstånd, särskilt i fråga om samhällsorganisation o.d. Begreppet härrör från Thomas Mores roman Utopia från 1516. Ordet är skapat av grekiskans ou 'icke' och topos 'ställe'.

Citat

• I "Det politiska spelet" i P1 så talades det häromsistens om ideologiernas utopier, och det påstods att konservatismen inte hade någon. Det tror jag är fel. Den konservativa utopin är ett samhälle där man inte bråkar, utan alla vet sin plats och gör som de blir tillsagda.
  • Lars Hellström, "Konservativ utopi" i Vestmanlands Läns Tidning (12 mars 2023)

• Utopismen är en andlig rörelse, som är profan, icke religiös. Den ställer människan i centrum, icke Gud. Den följer i stort sett två huvudvägar: den socialpolitiska och den teknologiska. Vad utopisten vill är ett paradis, ett himmelrike på jorden, och detta förverkligas genom sociala och politiska reformer och förändringar av den sociala verkligheten, men utopisten vill även ett absolut herravälde för Människan, och det sker genom vetenskapliga och tekniska erövringar.
  • Tage Lindbom, Arbetets söner 3 (1946)

• En kärnpunkt i konservatismen är det anti-utopiska. Socialism och även liberalism kan vara utopisk, men konservatismen avvisar utopier. Och då kan man säga att utopi är ingenstans, medan konservatismen är någonstans, alltså att man uppfattar människan som förankrad på något vis, lokaliserad på något vis i tid och rum.
  • Svante Nordin, "Politiska rummet: Om konservatismen" (10 juli 2021)

• Då man söker foga in något som skulle kunna kallas konservativ utopism i det grova partipolitiska skemat, möter man åtminstone tillsvidare snarast oöverkomliga svårigheter. Inte därför att konservativ kritik av samhället sådant det utvecklat sig skulle sakna skärpa och kraven på förändringar därför skulle bli mindre radikala. Motsatsen kunde hellre sägas vara fallet. Man kanske finner förklaringen i historiska förhållanden. Från början har konservatismen betytt motstånd mot förändringar och när sådana ägt rum har till en tid det gamla stått kvar som något kanske möjligt att återvinna. Det var en organiskt framvuxen samhällsform, ingen godtycklig teoretisk konstruktion, hade alltså ingenting att göra med det utopiska, som varit föremål för all konservativ samhällskritik i Burkes efterföljelse. Men ju längre förändringarna framskridit desto svårare har det blivit att tänka sig det gamla bokstavligen återställt. Om man fortfarande kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad. Men att skapa nya former för en viss anda har likväl tillräckligt över sej av utopisk strävan för att inte lätt gå samman med en konservativ inställning.
  • Ernst Wigforss, “Om provisoriska utopier”, Insikt och handling 2 (Lund 1958), s. 104