Tage Leonard Lindbom, senare även Sidi Zayd, född 24 oktober 1909 i Malmö, död 30 september 2001, var en svensk historiker, arkivchef och religionsfilosof, som blev muslimsk mystiker.

Tage Lindbom och Kurt Almqvist.
Detta förde mig en oktobersöndag 1958 till katedralen i Chartres. Vatikankonciliet hade ännu ej hunnit öppna portarna till den liturgiska förstörelse, som skulle följa därpå. Högaltaret lyste ännu i hela sin prakt, ljusen brann, den gregorianska sången brusade, rökelsen steg – allt bar fram det gudomliga mysteriet, som verbalt klingade i ritualspråkets ädla latinska form. Jag stod helt förstummad inför denna uppenbarelse, som liksom lyfte en flik av tillvarons slöja. Det var då jag mötte Gud.
Liberalismen som ideologi innesluter ett imperietänkande, dess domäner är endlösa.

CitatRedigera

  • Utopismen är en andlig rörelse, som är profan, icke religiös. Den ställer människan i centrum, icke Gud. Den följer i stort sett två huvudvägar: den socialpolitiska och den teknologiska. Vad utopisten vill är ett paradis, ett himmelrike på jorden, och detta förverkligas genom sociala och politiska reformer och förändringar av den sociala verkligheten, men utopisten vill även ett absolut herravälde för Människan, och det sker genom vetenskapliga och tekniska erövringar.
    • Arbetets söner 3 (1946)
  • Min ensamma och stilla omprövning var en helt odramatisk process utan våldsamma uppgörelser och sömnlösa nätter. Det var en process, som liknade en sakta frambrytande porlande bäck av friskt vatten. Jag hade endast att följa detta friska andliga vattuflöde, och detta förde mig en oktobersöndag 1958 till katedralen i Chartres. Vatikankonciliet hade ännu ej hunnit öppna portarna till den liturgiska förstörelse, som skulle följa därpå. Högaltaret lyste ännu i hela sin prakt, ljusen brann, den gregorianska sången brusade, rökelsen steg – allt bar fram det gudomliga mysteriet, som verbalt klingade i ritualspråkets ädla latinska form. Jag stod helt förstummad inför denna uppenbarelse, som liksom lyfte en flik av tillvarons slöja. Det var då jag mötte Gud.
    • Efter Atlantis (1951), s. 142
  • Just genom att den gamla ordningen ligger i ruiner, blir det moderna samhället tvingat att bygga upp ett världsligt institutionssystem, som i paragrafernas, kontrollorganens, de centrala dirigeringarnas tecken ersätter den ordning, vars ankarfäste fanns i människornas hjärta. Denna värld är en skoningslös hierarkisk värld – men i teknisk, institutionell mening.
    • Otidsenliga betraktelser (1968), s. 95
  • Den sekulariserade människans svar på den förtröstan, som hon själv förlorat, blir därför misstron – icke misstron i det konkreta fallet mot den person, som vi på sakliga grunder måste misstro, utan misstron som princip. Misstro de aristokratiska dygderna, säger den borgerliga liberalen, misstro den vuxne, säger Rousseau, misstro den krönte monarken, säger republikanen, misstro prästen och hans evangelium, säger agnostikern, misstro kapitalets ägare, säger socialisten, misstro varje auktoritet, säger anarkisten. Men vem ska vi då lita oss till? Det enda svaret i en sekulariserad värld lyder så: det egoistiska jaget. Tillvaron blir ett allas bevakande av alla.
    • Mellan himmel och jord (1970), s. 150
  • En gudstro som icke är en förtröstansfull underkastelse under gudomliga allmakten, är en fullkomlig meningslöshet. Ett familjeliv utan vördnad och lydnad inför föräldrarna är likaledes liktydigt med upplösning.
    • Agnarna och vetet (1974), s. 84
  • Liberalismen förkunnar något oerhört, ty den bryter sönder all verklig identitet, den identitet som alltid är och måste vara en förbindelse, en samhörighet mellan jaget och dess ursprung, mellan jaget och dess omgivning. I stället förkunnar liberalismen en autism, innebärande att den mänskliga identiteten förläggs endast till individen själv.
    • Riket är ditt (1981), s. 159
  • Historiefilosofin möter fenomen, som kan observeras och beskrivas men vars innersta väsen ej är åtkomligt. Kärlek och hat är förvisso krafter, som mäktigt ingriper i vår tillvaro, men kärleken och hatet i sig har ju ingen historia. Konsten, litteraturen, musiken har sin historia, men det som är väsensinnehållet, skönheten, är i sin arketypiska ursprunglighet, ohistoriskt.
    • Tankens vägar (1982), s. 61–62

Modernismen (1995)Redigera

  • Om denna tvådimensionalitet är traditionalismens konstitution, är förbindelsen mellan det himmelska och det jordiska, mellan det eviga och det förgängliga, mellan det absoluta och det relativa, traditionalismens dynamiska eller vitala innebörd. Traditionen uttrycker förbindelsen mellan Upphovsmannen och verket och samtidigt den gudomliga närvaron såsom universell andlighet. I själva ordet tradition ligger bevarandet, överbringandet av detta skapelsens ofattbara mysterium i en oavbruten medvetandekedja. Tradition är den gudomliga verklighetens på en gång konstitutionella och historiska aspekt. Traditionen uttrycker på en gång objektiv verklighet och mänskligt subjektivt medvetande om denna verklighet.
    • S. 8–9
  • Det traditionella societas humana och dess bonum commune är en enhet, i vilken människan lever i en bindning rumsligt till såväl det himmelska som det jordiska och tidsligt ej blott i det närvarande "nuet", utan i det förflutna och det tillkommande. När intressemänniskan börjar taga form och träda fram som individ, träder hon definitivt ur den traditionella gemenskapen och in i en dualistisk situation: hur förhåller sig det enskilda till det allmänna, individen till samhället?
    • S. 27
  • Framstegets grundläggande betydelse för den liberala ideologin har ingen tydligare och mer cyniskt uttryckt än John Stuart Mill, när han i sitt arbete On Liberty säger, att despotismen äger sitt berättigande i ett enda fall, nämligen när barbariska folk vägrar att beträda dessa framstegets vägar. De tvångsåtgärder, som då måste vidtagas för att betvinga deras motstånd, blir legitima. Därmed är liberalismens universella giltighet förkunnad. Liberalismen som ideologi innesluter ett imperietänkande, dess domäner är endlösa.
    • S. 50
  • Vad de Maistre vill upprätta är en teokrati, en ordning, där himmel och jord möts, och där det ligger i människans fria vilja att träffa sitt val, att förneka och förkasta eller att bejaka och i lydnad ställa sig under den gudomliga ordningen.
    Det är en teokrati han vill upprätta, och denna teokrati skall vara den jordiska manifestationen av den andliga suveränitet, som har sin källa i det gudomliga. Alla jordiska institutioner är bristfälliga, men den helige Ande är närvarande i skapelsen, det är Anden, som skall vägleda människorna. Av alla institutioner i vår värld är det påvestolen, som de Maistre sätter sitt hopp till, därför att påven handlar under Andens ledning. Därmed kan en teokrati uppbyggas i en värld av bristfälligheter. Teokrati betyder, att en orubblig, absolut ordningsprincip inplanteras i all vår jordiska föränderlighet.
    • S. 101–102
  • Vi kan tala om en romantikens mylla, en strävan till innerlighet, fridfullhet, hembygd. Det är här som das Bodenständige kan slå rot, här får den lutherska sockenkyrkan ett enkelt uttryck i folkfromhetens tecken. Här möts människan och naturen i traditionell gemenskap, sagan och folkvisan odlas, författare som bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, Achim von Arnim, Clemens Brentano, Joseph von Eichendorff ger litterära och poetiska uttryck åt detta. Inom måleriet möter vi hos Caspar David Friedrich en enkelhet och en innerlighet, en förening av natur och evighetslängtan – eller, som han själv uttrycker det: "Konstens enda sanna källa är hjärtat, ett rent, barnsligt sinnes språk." Och i den musikaliska romantiken möter vi Webers och Schumanns friska tonspråk.
    • S. 110

Citat om Tage LindbomRedigera

  • Ingen kan missta sig på uppsåtets allvar och ingen kan heller förneka att författaren med sällspord oförskräckthet satt fingret på de allra ömmaste punkterna i vår folkhemsideologi, punkter som man annars liksom genom en tyst överenskommelse stillatigande brukar kringgå. Det vittnar i detta konformistiska samhälle om ett moraliskt mod, som är så mycket större som författaren är en tjänsteman hos den maktägande arbetarrörelsen. Hurdan är han då denne sällsynte kättare? En medelålders, skallig rödlätt, blåögd man, snäll, vänlig och försynt, men envis och orubblig i sin ärliga övertygelse, f. ö. en entusiastisk musikfrämjare, som med all heder är ledamot i Operastyrelsen och utredare av den folkliga musikens behov. Gud give att det funnes flera socialdemokrater som han.
  • Man skulle kunna tro att den som så länge fått kämpa i stark motvind för en uppfattning som han ansåg vara helt avgörande, skulle bli bitter och förgrämd. Inget kunde vara mera fel. Tage Lindbom som person var glad och livsbejakande. Han hade en stor kapacitet för small talk och var en outtömlig källa till anekdoter om den svenska arbetarrörelsens historia, som han kände utan och innan. Det är beklagligt att han inte samlade sig till ett större memoarverk. Men han ansåg att den tid han hade till förfogande fick användas till det som var viktigare.
    Däri lyckades han också. Hans skrifter har kanske inte blivit lästa av många, men de som har gjort det har i de flesta fall fått bestående intryck. Allt håller de inte med om, men de finner mycket nog vara djupt tänkvärt. Deras tacksamhet mot Tage Lindbom är stor. Han blev dock aldrig teologie hedersdoktor, detta till skillnad från Jonas Gardell.
  • Tage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.
  • På 1990-talet samlade en åldrad Lindbom en nymornad konservativ och traditionalistisk rörelse omkring sig bestående av skribenter från tidskriften Salt och aktivister från Konservativa sällskapet och då både moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater fanns med i Lindboms krets kan Lindbom åtminstone indirekt sägas ha lagt grunden till det konservativa block bestående av M, KD och SD som sedan förra året numera existerar inom svensk politik.
  • Tage Lindbom skrev sammanlagt ett trettiotal böcker. De flesta trycktes i små upplagor. Under modernismens skördetid mot slutet av 1900-talet var intresset för hans analyser och profetior begränsat. I dag visar det sig att nyfikenheten för hans författarskap snarare växer och det är svårt att ens antikvariskt få tag på hans böcker.
  • [Tage Lindbom] torde vara okänd inte bara för en bred politiskt intresserad allmänhet i Sverige utan också för många svenska statsvetare och journalister. Samtidigt är han den ende svenske författaren som har omnämnts i Russell Kirks välkända och ofta citerade verk The Conservative Mind. Tage Lindboms tänkande ägnas i denna bok flera sidor.
    • Martin Lindström, Tage Lindbom och konservatismen (2022), s. 19
  • Lindboms tänkande ligger mycket närmare de Maistre än Burke. Lindbom tar liksom de Maistre aldrig i någon egentlig mening steget in i de moderna ideologiernas värld. Människan är underställd Guds vilja och något utrymme för vare sig individualism, fri marknadsekonomi eller socialreformistiska system finns inte. Upprätthållandet av traditionen blir hos Lindbom själva negationen till de moderna ideologiernas strävan efter förändring i en uteslutande inomvärldslig ordning.
    • Ibidem, s. 73