Novalis

Novalis, pseudonym för friherre Georg Philipp Friedrich Leopold von Hardenberg, född 2 maj 1772 i Oberwiederstedt i Sachsen, död 25 mars 1801 i Weissenfels, var en tysk aristokrat, poet, författare, mystiker och filosof. Han var verksam inom den tidiga tyska romantiken och kallas ibland "romantikens profet".

Världen måste romantiseras.

Om dagen jag lever med tron som mitt stöd
och dör under natten i helighets glöd

Vi söker överallt det obetingade och finner alltid blott ting.

Monarken är statens absoluta medelpunkt.

Den som talar sanning är full av det eviga livet.

Citat

• Man är ensam med allt man älskar.
  • Citerat av Livet.se

• Ju längre en människa får lov att vara barn, desto äldre blir hon.
  • Ibidem

• Filosofi är egentligen hemlängtan, en längtan att känna sig hemma överallt.
  • Ibidem

• Jag känner dödens
  föryngrande flod
  till balsam och eter
  förvandlas mitt blod –
  om dagen jag lever
  med tron som mitt stöd
  och dör under natten
  i helighets glöd
  • Hymner till natten (1800)

Blüthenstaub (1798)

• Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. Att romantisera är ingenting annat än en kvalitativ potentiering. Det lägre jaget identifieras genom denna operation med ett bättre jag. Då jag ger det enkla en hög mening, det vanliga en hemlighetsfull innebörd, det bekanta det obekantas glans, det ändliga skenet av oändlighet, romantiserar jag det.
  • Citerat av Herbert Tingsten i De konservativa idéerna (1966), s. 42–43

• Den som tar dessa tankar bokstavligt må vara en hederlig man, men han bör inte ge sig ut för att vara poet.
  • Ibidem, s. 44

• Vi söker överallt det obetingade och finner alltid blott ting.
  • Citerat av Staffan Bergsten i Novalis, Hymner till natten & Lärjungarna i Saïs, s. 10

Glauben und Liebe; oder, Der König und die Königin (1798)

• Monarken är statens absoluta medelpunkt.
  • Citerat av Herbert Tingsten i De konservativa idéerna (1966), s. 44

• Monarkien vilar på tron på en genom födseln högre människa, på erkännandet av en idealmänniska. Konungen är en till jordiskt öde (fatum) upphöjd människa. Denna föreställning tränger sig med nödvändighet på människorna. Den allena tillfredsställer en högre längtan i deras natur.
  • Ibidem

• Ett konungapar betyder för hela människan vad en författning betyder för förståndet. För en författning kan man blott intressera sig som för en bokstav, ett tecken. Är tecknet icke en vacker tavla eller en dikt, så är känslan för tecken den mest förvända av alla böjelser. Kräver icke den mystiske suveränen liksom varje idé en symbol, och vilken symbol kan vara värdigare och lämpligare än en älskvärd, utmärkt människa? Är icke en människa ett vackrare uttryck för en idé än ett kollegium?
  • Ibidem

Lärjungarna i Saïs (1799)

• Den heliga skrift behöver ingen förklaring. Den som talar sanning är full av det eviga livet, och underbart besläktat med äkta hemligheter tycks oss hans skrift, ty den är ett ackord ur världsalltets symfoni.

• Varje ny väg går genom nya länder, och var och en slutligen leder tillbaka till dessa boningar, till denna heliga hembygd.

• Långt, oupphörligt umgänge, fritt och klokt betraktande, uppmärksamhet på svaga tecken och antydningar, ett inre diktarliv, övade sinnen, en enkel och gudfruktig själ, detta är de väsentligen kraven på en äkta naturvän, utan vilka ingen får sin önskan uppfylld.

• Även naturen förbleve, så långt man nådde, alltid en fruktansvärd dödens kvarn: överallt ohygglig rotation, oupplöslig virvelkedja, ett rike av frosseri, av galnaste övermod, en olycksbådande omätlighet; de få ljuspunkterna belyste endast en desto fasansfullare natt, och skräck av alla slag borde skrämma varje iakttagare till känslolöshet.

• Hur många människor står inte vid de berusande floderna och hör dessa moderliga vattens vaggvisa och njuter av deras oändliga vågors bedårande lek! Som dessa vågor levde vi under guldåldern; i färgrika skyar, dessa det levandes flytande hav och urkällor på jorden, älskade och förökade sig människosläktena i eviga lekar, besöktes av himlens barn, och först i den stora händelse som heliga sagor kallar syndafloden, gick denna blomstrande värld under.

• Därför lockar ingenting barnen mer än eld och vatten, och varje flod lovar att föra dem till det mångskiftande fjärran, till skönare trakter. Det är inte bara återsken att himlen ligger i vattnet, det är en öm vänskap, ett tecken på närhet, och medan den ouppfyllda driften vill upp i den omätliga höjden försjunker den lyckliga kärleken gärna i det ändlösa djupet.

• Den som har ett riktigt och uppövat natursinne, han njuter av naturen genom att studera den och gläder sig åt dess oändliga mångfald, dess outtömlighet i fråga om njutning, och har inget behov av att man med gagnlösa ord stör honom i hans njutningar. Han tycker tvärtom att man inte hemligt nog kan umgås med naturen, inte milt nog kan tala om den, inte ostört och uppmärksamt nog kan beskåda den. Han känner sig i den som vid bröstet hos sin ärbara brud och anförtror också bara denna sina uppnådda insikter i ljuva förtroliga stunder.

Citat om Novalis

• Novalis är den mest renodlade romantiker man kan tänka sig. Vacker, rikt begåvad och av gammal förnäm adelssläkt dog han som alla gudaälsklingar ung, ännu inte 29 år fyllda, av de romantiska geniernas sjukdom framför andra, lungtuberkulos.
  • Staffan Bergsten i Novalis, Hymner till natten & Lärjungarna i Saïs, s. 7