Romantiken

kulturhistorisk rörelse i Europa under 1700-talet

Romantiken var en kulturströmning under första hälften av 1800-talet, som betonade fantasi, känsla och mystik och hade inslag av bl.a. naturbesjälning och exotism; inom filosofi, litteratur, måleri, musik m.m.

Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. ~ Novalis

CitatRedigera

  • Upplysningstiden hade med förkärlek använt det abstrakta ordet »mänskligheten». Romantiken talar hellre om folken eller »folksjälarna». Ty människan är icke en människa i största allmänhet, hon tillhör en levande organisk gemenskap, ett folk, en nation. Nationen är icke en summa av individer utan ett övergripande helt, en metafysisk realitet.
    • Alf Ahlberg, Filosofiens historia: från den äldsta grekiska antiken till våra dagar (1952), s. 576
  • Hegel må med dräpande satir ha förkastat romantikens lägre yttringar — romantikens störste filosof var han icke desto mindre.
  • Vi kan tala om en romantikens mylla, en strävan till innerlighet, fridfullhet, hembygd. Det är här som das Bodenständige kan slå rot, här får den lutherska sockenkyrkan ett enkelt uttryck i folkfromhetens tecken. Här möts människan och naturen i traditionell gemenskap, sagan och folkvisan odlas, författare som bröderna Jacob och Wilhelm Grimm, Achim von Arnim, Clemens Brentano, Joseph von Eichendorff ger litterära och poetiska uttryck åt detta. Inom måleriet möter vi hos Caspar David Friedrich en enkelhet och en innerlighet, en förening av natur och evighetslängtan – eller, som han själv uttrycker det: "Konstens enda sanna källa är hjärtat, ett rent, barnsligt sinnes språk." Och i den musikaliska romantiken möter vi Webers och Schumanns friska tonspråk.
    • Tage Lindbom, "Reaktion och romantik" i Modernismen (1995), s. 110
  • Världen måste romantiseras. Så finner man åter den ursprungliga meningen. Att romantisera är ingenting annat än en kvalitativ potentiering. Det lägre jaget identifieras genom denna operation med ett bättre jag. Då jag ger det enkla en hög mening, det vanliga en hemlighetsfull innebörd, det bekanta det obekantas glans, det ändliga skenet av oändlighet, romantiserar jag det.
  • En hög uppskattning av medeltiden hyste som bekant många av de tyska romantikerna. Novalis påstående om medeltiden kunde åtskilliga skriva under på: ”Det var lysande tider, då Europa var ett kristet land som beboddes av ett kristet folk!” I Frankrike beskriver såväl Du Maistre som Chateaubriand medeltiden i lyriska termer. Från England sprids nygotiken över världen i Pugin och hans efterföljares tappningar. Snart nog reser sig nygotiska katedraler såväl i de afrikanska kolonierna som i Indien, Kina och över hela Östasien. Från Rom deklareras ungefär samtidigt att den medeltida thomismen är kyrkans normativa filosofi. Överallt inspireras tänkare och konstnärer av vitt skilda kynnen av medeltiden.
  • Man måste skilja mellan romantik och sentimentalt känslorus. Den tyska romantiken är ett allvarligt och högeligen spekulativt försök att skapa en allomfattande världsåskådning. Hur mycket den än förhärligar känslan, äro dess teorier en produkt av ett intensivt tänkande.