Ralph Waldo Emerson

amerikansk författare och filosof, känd som en av de främsta företrädarna för transcendentalismen

Ralph Waldo Emerson, född 25 maj 1803 i Boston i Massachusetts, död 27 april 1882 i Concord i Massachusetts, var en amerikansk författare och filosof, känd som en av de främsta företrädarna för transcendentalismen.

Citat redigera

Självförtröstan (2016) [1841] redigera

  • Att våga lita på sin egen tanke, att våga lita på att det som är sant i ens eget hjärta är sant för alla människor – det är genialitet.
    • S. 5
  • I varje genialiskt verk känner vi igen våra egna avvisade tankar: de återvänder till oss i ett visst slags alienerat majestät.
    • S. 6
  • Det kommer en tid i varje människas liv när hon inser att avundsjuka är ignorans, att efterhärmning är självmord och att hon på gott och ont har att förlika sig med sin lott.
    • Ibidem
  • Gud vill inte se sin skapelse manifesterad av ynkryggar. Människan är glad och lättad när hon lagt ner sin själ i arbetet och gjort sitt bästa; vad hon i övrigt åstadkommit lämnar henne ingen ro. Det är en befrielse som inte befriar. Förmågan sviker henne: ingen musa kommer till hennes hjälp, inga nya impulser, inget hopp.
    • S. 7
  • Tro på dig själv: varje hjärta skälver till den strängens klang. Acceptera den plats som försynen gett dig, din epok, kedjan av händelser. Så har stora män alltid gjort, likt ett barn har de förlitat sig på sin tids anda och visat hur den absoluta sanningen bott i deras hjärta och verkat genom deras händer, dominerat hela deras varelse. Nu är vi människor och måste stolt acceptera samma bestämmelse; vi är inga omyndiga invalider i ett skyddat hörn, inga fega uslingar som flyr revolutionen, utan beledsagare, frälsare och välgörare som hörsammar en högre vilja och rycker fram mot kaos och mörker.
    • Ibidem
  • Överallt konspirerar samhället mot stoltheten hos var och en av sina medlemmar.
    • S. 9
  • Din godhet måste äga en smula udd, annars är det inte godhet. Hatets doktrin måste predikas som en motvikt till kärlekens doktrin när den senare gnäller och jämrar sig.
    • S. 11
  • Att i världen leva efter världens uppfattning är lika lätt som att i avskildhet leva efter sin egen; verklig storhet uppvisar den som i folkhavets mitt med fullkomlig värdighet bevarar solitärens oberoende.
    • S. 13
  • Befängd konsekvens är den lilla människans trollkonst, omhuldad av statsmän, filosofer och prelater. Med konsekvens har en stor själ inget att skaffa. Han kunde lika gärna rådgöra med skuggan han kastar på väggen. Uttryck i bestämda ordalag din mening och gör likadant i morgon, även om det skulle motsäga allt vad du har sagt i dag. "Jo, så kan du vara viss om att bli missförstådd…" Är det så illa då, att bli missförstådd? Pytagoras blev missförstådd, och Sokrates, och Jesus, och Luther, och Kopernikus, och Galilei, och Newton, liksom varje klok och ädel ande som någonsin framfötts. Att vara stor är att vara missförstådd.
    • S. 17
  • Karaktär är en kumulativ kraft. Alla forna dagars dygd alstrar sin hälsa i den här. Vad är det som ger en så majestätisk glans åt slagfältets och senatens hjältar, som stimulerar oss så? Det är medvetenheten om den långa räckan segerrika dagar bakom dem. De kastar sitt samlade ljus över den framryckande aktören. Han beledsagas som av en synlig änglakör. […] Äran vördas av oss eftersom den inte är efemär. Den är alltid urgammal dygd. Vi hyllar den i dag eftersom den inte är av i dag och heller ingen fälla för vår kärlek. Den är sin egen härkomst och således av obefläckad börd, även när den tar gestalt i en helt ung person.
    • S. 19
  • Människan måste leva och vara i så hög grad att hon gör omständigheterna irrelevanta. Varje genuin människa är en orsak, ett land och en epok. Hon kräver ändlösa rymder för att komma till sin rätt och i hennes fotspår följer eftervärlden som ett järnvägståg. En Caesar föds och i sekler efteråt har vi ett romerskt rike. En Kristus föds och miljoner lojala själar växer så pass markant i hans ljus att han ska komma att förväxlas med mänsklighetens dygd och ideal.
    • S. 20–21
  • Den självständiga existensen är höghetens främsta attribut och den bestäms av sin förmåga att intränga i lägre former.
    • S. 29
  • Missnöje är längtan efter självförtröstan: en svaghet i viljan. Beklaga olyckan om det hjälper den drabbade. Om inte – ombesörj ditt eget arbete, så har du redan börjat reparera den. Vår sympati är simpel. Till dem som gråter dåraktigt kommer vi för att sällskapssnyfta i stället för att i bryska elektriska stötar meddela dem sanningen, injicera hälsa i dem och få dem att fatta reson.
    • S. 37
  • Att resa är en dåres paradis. På våra första resor konfronteras vi med vistelseorternas likgiltighet. Hemma drömmer jag om att Neapel och Rom ska förjaga min sorg och berusa mitt hjärta med skönhet. Jag packar min koffert, omfamnar mina vänner, korsar havet och vaknar så upp i Neapel för att där vid min sida återfinna detta obönhörligt bistra faktum, mitt sorgsna jag, identiskt med det jag som jag flydde ifrån. Jag besöker Vatikanen och palatsen. Jag låtsas hänförd av alla sevärdheter och intryck, men jag är inte hänförd. Min jätte följer med mig överallt.
    • S. 40
  • Ett samhälle gör inga framsteg. Tillbakagången på det ena området sker i takt med expansionen på det andra. Det undergår kontinuerliga förändringar: det är barbariskt, det är civiliserat, det är kristnat, det är rikt, det är forskningsinriktat; men förändring är inte förbättring. För varje ting som ges har ett annat tagits bort. Samhället förvärvat ny konst – och förlorar gamla instinkter.
    • S. 43
  • Samhället är en våg. Vågen rör sig framåt, men det gör inte vattnet den består av. Det är inte samma partikel som stiger från vågdal till vågkam. Enheten är illusorisk. Dagens nationsgrundare dör i morgon och deras erfarenheter med dem.
    • S. 46
  • Uppslukade av materiella ting har folk så länge bortsett från sig själva att de kommit att betrakta de offentliga institutionerna som bevakare av deras egendom – och angreppen på dessa institutioner ogillas därför att de upplevs som angrepp på egendomen. En människa värderas efter vad hon har, inte efter vad hon är. Men en kultiverad person kommer snart att känna skam över sitt ägande, utifrån en nyvunnen respekt för sin natur. Särskilt avskyr han sitt innehav om det är slumpstyrt – om det tillfallit honom genom ett arv, genom ett brott eller som gåva; då känns det inte som ett ägande, det tillhör inte honom, har ingen rot i honom, det finns bara där för att ingen revolution eller rånare tagit det ifrån honom. Men vad en människa är förvärvar hon, och vad hon förvärvar är levande egendom som aldrig inväntar maktens, mobbens eller revolutionens bifall, eller elden, eller stormen, eller konkursen, utan oavlåtligen förnyar sig själv varhelst en människa lever och andas.
    • S. 46–47
  • Så ska du hantera det som kallas ödet. De flesta leker med det, vinner allt, förlorar allt, medan hjulet snurrar. Men du måste betrakta den sortens vinster som orättmätiga och i stället ge akt på orsak och verkan, Guds företrädare. Arbeta och sträva i din viljas riktning så låser du slumpens hjul och kommer hädanefter att sitta på tryggt avstånd från dess rotationer.
    • S. 48

Se även redigera

Politiska filosofer
Klassiska AristotelesAureliusCiceroKonfuciusLao ZiPlatonPlutarchosSokratesSun Zi
Konservativa AquinoBonaldBurkeCarlyleColeridgeComteDanteDisraeliDurkheimFichteGuénonHallerHegelHobbesHumeJüngerKirkLe BonMaistreMaurras • Müller • Novalis • OakeshottParetoPetersonSavignySchmittScrutonSolzjenitsynSpenglerStrauss
Liberala AronBenthamBerlinEmersonFranklinHayekJeffersonKantLockeMaritainMillMisesMontesquieuNietzscheNozickOrtegaPopperRandRawlsSmithSowellSpencerStirnerThoreauTocquevilleVoltaireWeberWollstonecraft
Socialistiska Adorno • BakuninBernsteinCamusChomskyde BeauvoirDu BoisEngelsFanonFoucaultFourierFrommGoldmanGramsciHabermasKropotkinLeninLuxemburgMaoMarcuseMarxMüntzerPaineRousseauRussellSartreShawTrotskijŽižek
Övrigt ArendtGandhiLutherMachiavelliMorePizanWeil