Aristoteles

Aristoteles (grekiska: Ἀριστοτέλης, Aristotélēs), född 384 f.Kr. i Stageira på halvön Chalkidike, död 322 f.Kr. i Chalkis, var grekisk filosof, student hos Platon och lärare till Alexander den store.

• Han som övervunnit sin skräck kommer i sanning att vara fri.

Byst föreställande Aristoteles

• Grunden i en demokratisk stat är friheten.

• Varken tyrann eller oligark litar på folket, och berövar dem därför deras vapen.

• Människan är till sin natur ett politiskt djur.

De Republica

• Chrematistiken har två sidor, av vilka den ena berör handeln, den andra ekonomin. Den senare är nödvändig och prisvärd, medan den förra har sitt ursprung i cirkulationen och med rätta klandras (ty den beror inte på naturliga orsaker utan på ömsesidigt bedrägeri), och därför är ocker med full rätt hatat, emedan penningen själv här är förvärvskällan och inte nyttjas i enlighet med sin bestämmelse. Penningen uppfanns för att tjäna varubytet, men räntan gör mera pengar av pengarna själva. Därav kommer också dess namn (τόκος, ränta och avkomma). Ty avkomman liknar sina dagars upphov. Ränta är pengar, födda av pengar, och av alla förvärvsgrenar är denna den naturvidrigaste.
  • Aristoteles: "De Republica", lib. I, c. 10. Här citerat ur Karl Marx, Kapitalet [1]

Politiken

• Aristokratin tycks framför allt vara det att hedersämbetena fördelas efter dygd; aristokratins måttstock är ju dygd, oligarkins rikedom och demokratins frihet.
  • S. 106, översättning av Karin Blomqvist (2003)

Den nikomachiska etiken

• Och om det finns flera former av duglighet och förtjänstfullhet, är det en verksamhet i enlighet med den bästa och mest fullkomliga formen "Under ett helt liv" måste vi dessutom tillägga. För en svala gör ingen sommar, och det gör inte heller en vacker dag. På samma sätt kan inte en enda dag eller en kort tid göra en person salig eller lycklig.
  • (I.1098a18)

Andra om Aristoteles

De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.

Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:

"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας")

"skiljer sig inte" från

"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας ... όσου αί πέντε κλίναι")

Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μή ούσης συμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούν άληθείά άδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet".

Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är – mänskligt arbete.

Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.

Karl Marx, Kapitalet, band 1, sid. 52–53.