Friedrich Carl von Savigny

Friedrich Carl von Savigny (21 februari 1779 – 25 oktober 1861) var en tysk rättslärd, den främste representanten för den historiska skolan.

Vad som förenar dem till en helhet är folkets gemensamma övertygelse, den allmänna känslan av inre nödvändighet, som utesluter varje tanke på ett tillfälligt och godtycklig ursprung.

Citat

• Vad som förenar dem till en helhet är folkets gemensamma övertygelse, den allmänna känslan av inre nödvändighet, som utesluter varje tanke på ett tillfälligt och godtycklig ursprung.
  • Citerat av Herbert Tingsten i De konservativa idéerna (1966), s. 52–53

• Folkens ungdomstid är fattig på begrepp, men den äger ett klart medvetande om folkens villkor och förhållanden, den ser dessa helt och fullständigt, under det att vi, i vår konstlade och invecklade tillvaro, är överväldigade av vår egen rikedom, i stället för att njuta av den och behärska den.
  • Ibidem, s. 53

• Den bestående rättsordningen är i grunden skapad genom inre, stilla verkande krafter, icke genom lagstiftarens godtycke.
  • Ibidem

• Detta det bestående stoffets övervägande inflytande kan alltså på intet sätt undgås; men det blir fördärvligt, så länge vi omedvetet tjänar det, och välgörande, om vi mot detsamma sätter en levande och formande kraft, genom historisk forskning gör oss till herrar över det och sålunda tillägnar oss de framfarna generationernas hela visdom.

Men det är något helt annat att hålla det särskilda värdet av detta tillstånd i friskt minne och på detta sätt skydda sig för samtidens ensidighet; detta är visserligen möjligt och lämpligt. Om överhuvud historien också i folkens ungdomstid är en ädel lärarinna, så har den i tider som våra ett annat och heligare ämbete. Ty blott genom den kan det levande sammanhanget med folkens ursprungliga förhållanden uppehållas, och förlusten av detta sammanhang måste för varje folk innebära förlusten av det mest värdefulla i dess andliga liv.

• Ibidem, s. 54

Citat om Savigny

• Det väsentliga i Savignys tankegång är tydligen reaktionen mot naturrätten. Liksom Burke och romantiken hävdar han folkets, det genom tiderna levande folkets, enhet och individualitet och nödvändigheten av att ta hänsyn härtill vid alla avgöranden; mot naturrättens föreställning om rationell allmängiltighet sätter han en relativism, som tar sikte både på folkens olikhet och deras genom tiderna samlade erfarenheter. […] Liksom Rousseau och andra föreställer han sig ett naturtillstånd, i vilket människorna automatiskt skulle handlat i överensstämmelse med sitt sanna jag; i olikhet med Rousseau utgår han från att i detta tillstånd folken utbildat särskilda individualiteter.
  • Citerat av Herbert Tingsten i De konservativa idéerna (1966), s. 54