Hermann Hesse

Hermann Hesse, 1877 - 1962, tysk författare.

[Jag] hade åter den obehagliga känslan af att jag till följd af min bondska otymplighet aldrig skulle komma att röra mig i "världen" med den ledighet och säkerhet, som fordras. Jag grubblade till och med under flera dagar på om det icke skulle vara bättre att stanna där jag var och glömma mitt latin och mina förhoppnigar för det dystra och enahanda tvång, som följde med det torftiga lifvet i hemmet.

De talade ledigt och med konstlad själfklarhet om musikaliska linjer och färgackord och dylikt samt voro alltid på språng efter "den personliga tonen", som för det mesta bestod i något oskyldigt själfbedrägeri eller någon liten förryckthet.

De flesta hade samma stereotypa form af homo socialis, och det tycktes mig, som om de alla varit på något sätt släkt med hvarandra i kraft af en sammanförande och nivellerande ande, hvars verkningar jag ensam var undandragen.

Fågeln kämpar sig ur ägget. Ägget är världen. Den som vill födas måste slå en värld i spillror. Fåglen flyger till gud. Guden heter Abraxas.

Nej, en lära kunde en allvarligt sökande, en sanningsökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra som levde i evighet och inandades det gudomliga.

Men världen själv, varat omkring oss och inom oss, är aldrig ensidig. En människa eller en gärning är aldrig helt sansara eller helt nirvana, en människa är aldrig uteslutande helig eller uteslutande syndig. Vi tycker bara så, därför att vi lider av villfarelsen att tiden är något verkligt.

Det förekom underhållande, temperamentsfulla eller spirituella föredrag exempelvis om Goethe och hur han i blå frack steg ur diligenser och förförde flickor i Strassburg eller Wetzlar, eller om den arabiska kulturen, där ett antal intellektuella modeord slängdes fram liksom ur en tärningsbägare och åhöraren gladde sig om han någorlunda kände igen ett och annat.

Liksom i den underbara kinesiska sagan hade "undergångsmusiken" intonerats; som en mullrande orgelbas låg den under korruptionen i skolorna, tidskrifterna, akademierna, uppträdde som svårmod och sinnessjukdom hos de konstnärer och samtidskritiker som ännu kunde tagas på allvar, rasade som en vild och dilettantisk överproduktion i alla konstarter.

För de ungdomar som nu ville ägna sig åt intellektuella studier var det inte längre fråga om att läppja på kunskaper vid ett eller annat universitet där berömda och pratsamma professorer utan auktoritet matade dem med resterna av en förutvarande högre bildning; de måste nu studera minst lika strängt och metodiskt som teknologerna förr i världen. De hade en brant stig framför sig, de måste rensa och driva upp sin tankeförmåga genom skolastiska övningar i Aristoteles' stil och på samma gång lära sig att försaka allt sådan som tidigare generationer av vetenskapsmän hade lockats av och strävat efter: en snabbt och lätt förvärvad inkomst, offentlig ära och heder, beröm i tidningarna, äktenskap med bankirs- och direktörsdöttrar, lyx och bortskämdhet i det materiella livet.

Friheten finns där alltså, men den är begränsad till den enda handlingen, yrkesvalet. Sedan är det slut med friheten. Redan vid universitetet insnörs läkaren, juristen, teknologen i en mycket stel lärokurs, som slutar med en rad tentamina. Klarar han dem får han sin examen och kan nu, återigen i skenbar frihet, ägna sig åt sitt yrke. Men därmed blir han slav hos lägre makter, han blir beroende av framgången, penningen, ärelystnaden, populariteten hos övriga människor. Han ställs inför det enda valet efter det andra, han måste förtjäna pengar, han dras in i den skoningslösa konkurrensen mellan kaster, familjer, partier, tidningar. I gengäld har han friheten att bli framgångsrik och förmögen och hatas av de misslyckade eller också tvärtom.

Sanningen finns, min käre gosse! Men den 'lära' du begär, den absoluta, fullkomliga, allena saliggörande, den finns inte. Du ska heller inte längta efter en fullkomlig lära, min vän, utan efter din egen fullkomning. Gudomen är i dig, inte i begrepp och böcker. Sanningen är något som man upplever, inte något som man tar in skedvis.

Det är synd att ni studenter inte har riktigt klart för er att ni lever i lyx och överflöd. Men det var likadant med mig på min tid. Man studerar och arbetar, man går inte sysslolös, man tror sig kunna påstå att man är flitig, men man har knappast någon uppfattning av vad man kan göra, vad allt man kan göra av denna frihet. Så kommer en kallelse från överheten, de behöver en, man får en lärarpost, ett uppdrag, ett ämbete, man avancerar ett stycke och finner sig plötsligt insnärjd i ett nät av uppgifter och plikter som dras åt ju mer man rör sig i det. Det är idel småuppgifter, men var och en måste fyllas på bestämd tid, och arbetsdagen har fler uppgifter än timmar. Det är som det ska vara, det bör inte vara annorlunda. Men när man ett flyktigt ögonblick mellan föreläsningssal, arkiv, kansli, mottagningsrum, sammanträdessal, ämbetsresa, minns den frihet som man ägde och har förlorat, friheten till självvalt arbete, obegränsade, vidsträckta studier, då kan man gripas av längtan efter den tiden och fantisera om att ifall man någon gång återfick denna frihet skulle man tömma dess behag och möjligheter till sista droppen

Vågar jag be dig att innan du går till sängs att du ännu ett slag blickar upp mot himlens fjärdar och vikar och inte avvisar de tankar eller drömmar som de kan väcka!

Jag hade smakat på lockbetet och visste att det inte fanns något mer tjusande och omväxlande än att överlämna sig åt spelet, men samtidigt märkte jag på ett tidigt stadium att detta förtrollande spel inte hade bruk för naiva söndagsspelare, utan fordrade att den som hade tillägnat sig en del därav helt och hållet skulle träda i dess tjänst. Jag hade en viss medfödd instinkt och känsla för det enkla, helgjutna och sunda som varnade mig för andan i Waldzells vicus lusorum och skydda mig för frestelsen att ge efter för denna trollmakt och helt ägna mina krafter och intressen däråt. Det var visserligen en specialist- och virtuosanda, en högkultiverad, ytterst rikt utarbetad anda, men den dvaldes i en sfär av högmodig ensamhet, isolerad från livet och mänskligheten i sin helhet. Det var efter många års tvivel och prövning som mitt beslut mognade och jag trots allt gav mig åt spelet. Jag gjorde det just på grund av den där instinktiva driften att söka den högsta uppfyllelsen och endast tjäna den största herren.

När han eljest tänkte tillbaka, särskilt på studieåren och Bambulunden, hade han alltid intrycket av att han från en nykter, kylig kammare såg ut över en vidsträckt, solbelyst, inbjudande nejd, ett minnets för evigt förlorade paradis, och även när han inte kände något vemod, hade han tyckt sig skåda något fjärran förflutet, något som på ett hemlighetsfullt sätt skilde sig från vardagen och ögonblicket.

All högre humor börjar med att man inte tar sig själv allvarligt.[källa behövs]

Externa länkar

Wikipedia har en artikel om:
Hermann Hesse