Carl XVI Gustaf

Carl XVI Gustaf, född 30 april 1946, Sveriges regent sedan 1973.

• Det var någonting som sa, som man alltid säger, "klick", och sen dess har det sagt "klick" hela tiden.
  • I en intervju för Sveriges Television, om kärleken till Drottning Silvia. Intervjun har visats i ett flertal TV-program, bland annat "123 saker".

Kungen firar 40 år på tronen och bjuder upp drottning Silvia till en spontan dans på inre borggården på Stockholms slott.

• Härmed förklarar jag den nya Djurgårdsfärjan invigd som ska gå här mellan ... eh ... hållplatserna.
  • Kung Carl XVI Gustaf citerad i Världens dummaste citat (2002), ISBN 9189538242.

• Det är viktigt att se framtiden an i ljusa färger. Att vara pessimistisk hjälper ingen, varken dig själv eller andra. Men det gäller att ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig att göra ditt bästa.
  • Sagt i jultal till svenska folket 2002. [1]

• I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra något alls. Då är det bättre att ringa på ambulansen och sen skicka hem den om den inte behövs. Men här i Sverige är det ofta så att ingen vågar ta ansvar. Man är rädd för att dra i gång saker, det kan betyda kostnader, och så måste man stå till svars sedan. Vem ska betala?

• Sagt i intervju i Dagens Nyheter om flodvågskatastrofen 26 december 2004. [2][3]

• De äter mycket, det är bara så. Och man måste ju snart, som jag ser det, måste börja beskatta en stam för jag menar ... Det är bara att räkna på, om de är två nu, då blir de sju nästa år, och sen blir det bara ... om de hittar sina partners någonstans i skogen så exploderar det.
  • Uttalande om vargar under en älgjakt i Dalarna oktober 2008, citerad i Aftonbladet.

Minnesceremonin efter tsunamin

• Vi har samlats för att hedra de som mist livet och de som saknas efter katastrofen i Sydostasien. Vi tänker på alla de nära och kära, som för bara några dagar sedan var en självklar del av vår familj, kamratkrets, skolklass eller syskonskara, men som inte längre finns mitt ibland oss. Vi har samlats här idag för att stödja och försöka hjälpa varandra i denna svåra tid.

  Vad kan vi säga varandra och vad kan jag säga, som kan vara Er andra till hjälp? Det känns som om orden tagit slut, eller som om de aldrig funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede. Tystnad känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.

  Hellre än att hålla tal, skulle jag egentligen, på ett mera påtagligt sätt, vilja försöka ge värme och ny trygghet åt alla som drabbats. Jag skulle vilja finnas till för var och en som vill berätta om sina hemska upplevelser från det paradis som plötsligt förvandlades till ett helvete.

  Men det är med ord jag kan förmedla till Er alla som drabbats, vår vilja att finnas hos Er nu - nu när chocken ännu är förlamande.

  Jag önskar att jag på detta sätt kan inge hopp att en dag smärtan ska komma att lindras och ljus skönjas över den väg framåt, som nu ligger i mörker.

  Med ord får vi försöka nå fram till varandra.

  Nu börjar en ny termin i landets skolor, efter ett jullov som inte blev som vi önskat. I många skolor kommer bänkar att stå tomma. De kommer aldrig mer att användas av de barn och ungdomar, som för bara några dagar sedan satt där med levande tankar om nuet, framtiden och livet. Vi får aldrig veta vad de skulle kunnat göra av sina liv. Vi kommer heller aldrig att kunna tacka dem för den vänskap, glädje och livfullhet de spred omkring sig.

  Hur ska vi kunna bära den saknaden? Hur ska Du som sitter i bänken bredvid och Ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten?

  Jag önskar jag hade ett bra svar. Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med "att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska.

  Låt oss alla hjälpas åt. Vi vuxna vill lyssna på Er, som är barn och unga, på era berättelser om vad ni upplevt och känner. Visa oss era teckningar, era tårar, sorg och vrede. Vi vuxna finns här för att skydda och hjälpa Er.

  Men Ni kan också hjälpa oss vuxna. Ni gör det genom att finnas hos oss. Inför det obegripliga är vi vuxna också som barn, som inte har svar på varför sådant händer, som vi inte vill ska hända.

  Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.

  Jag vill därför be Er, alla vuxna i dessa barns närhet att vara lyhörda för vad de säger och signalerar. För att ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt. Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap.

  Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så:

  Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.

  Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.

  Klarar vi det, kan ur det hemska, som har hänt, växa en ny tilltro, ett nytt hopp, en ny gemenskap och en ny tillförsikt om framtiden.

  • Tal i Stockholms stadshus 10 januari 2005 med anledning av flodvågskatastrofen i Asien.

Statsbesöket i Brunei

• Jag har inte ... av olika anledningar ... så har jag inte haft, så att säga, den, eh, den känslan ... utan den ... jag upplever snarare tvärtom, att han har ju kolossalt nära ... det är ju ett litet land, va, man måste ju ha det i ... i baktanken och förståelse också och ... eh, ...lång historia ... Och han har ju kolossal närhet till ... till folket. Han är ju ... öh ... först, ta som exempel på hans födelsedag så tar han ju emot 40 000 människor här, det är ju open house, på sitt, öh, palats, som är då stort, självklart, för annars får man ju inte plats med 40 000 människor. Han hälsar på 20 000, handskakar 20 000, varannan, öh, två dagar i följd, och bjuder på en stor buffé ... Ja, ja, hela familjen, sen åker de varje, efter det, på en fjorton dagars rundresa, motsvarande en eriksgata som vi gör. Det gör de varje år till alla, ehhh, det blir ganska ... till varje by i stort sett och hälsar ju på varenda invånare i ... ehh ... handskakar och då finns det ju alla möjligheter för en nära direktkommunikation med alla hans invånare i Brunei, så jag upplever det som en väldigt nära och varje söndag efter det besöket i moskén som de deltar i så har de en, har han en, vad säger man, ja, en en öppen audiens där vem som helst får komma och hälsa och framföra sina önskemål och, ja, både klaga och så måhända, så att jag upplever ett, på så sätt, att det är ett mer öppet land än något annat där man kan tänka sig, där kontakten mellan mellan hans, ja, då sultanen och hans, hans ministrar är ett väldigt, väldigt, så att säga, nära samarbete, och därför så är det väldigt korta beslutsvägar, så att när det kommer till sultanen så tar han då besluten tillsammans med, med ett råd av sina då sakkunniga i de här frågorna, så att jag upplever ett ömsesidigt förtroende och samarbete på alla, alla nivåer ... Det är faktiskt ganska fantastiskt ... Man önskar egentligen att det skulle kunna vara så i ett vanligt samhälle, men av praktiska skäl men här är ett litet förhållandevis homogent samhälle och jag har en stor respekt och förståelse.
  • Kungen svarar på frågan "Sultanen har ju anklagats för att vara en ickedemokrat som styr sitt land med järnhand. Finns det svårigheter att umgås och träffas och förhandla med en sådan ledare?" Citerat ur Göteborgs-Posten 12 februari 2004, s. 25