Astrid Lindgren

Astrid Lindgren, 1907 - 2002, svensk författare.

Lindgren 1924

Citat av Lindgren

"Jag skriver för barnet i mig själv".

(Expressen 6/12 1970) [1]

• Jag måste beundra det vietnamesiska folket som har kunnat och orkat stå emot en så stark motståndare som USA. Det är bedrövligt att ett land som USA skulle engagera sig i ett så vansinnigt företag, men då får man komma ihåg att det inte är hela det amerikanska folket, utan dess politiker som bär den största skulden.
  Tyvärr är det ju så att vår värld inte styrs utav de bästa människornas. De som styr är i stället maktsträvare och politiker, och av dem är det ingen idé att begära att de ska ha något vidare förnuft. För det är som det är.
  Oförnuftigt.
  • Vietnam i Stockholm - En tidning utgiven av Stockholms samarbetskommitté för Indokina till Vietnamveckan i mars 1973. Här citerat ur Vietnam var nära av Åke Kilander, sid. 183.

""Jag tror att ni har glömt en sak. Och det är att jag är en gammal människa som är döv och halvblind och nästan helgalen. Och den har ni gjort till årets svensk! Vi får akta oss för att sprida ut det, för att då kommer dom att tro att hela Sverige är på det sättet...".

Intervju i Aktuellt efter att ha blivit Årets Svensk

"Nu tror jag att jag har svarat på nästan allt det som det brukar frågas om. Ja, det vill säga ibland brukar man fråga: "Vad menar ni med era böcker? Pippi Långstrump, vilken idé har ni velat få fram med henne? Hur kan man genom barnböckerna fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara?" Med mera sådant. På detta vill jag bara svara att jag har inte menat ett enda dugg. Med vare sig Pippi eller någon annan bok. Jag skriver för att roa barnet i mig själv och kan bara hoppas att på det sättet även andra barn ska få lite roligt."

Ur en folder publicerad av Rabén & Sjögrens förlag 1972. Citerad i "En bok om Astrid Lindgren" av Mary Ørvig. Skrifter utgivna av Svenska Barnboksinstitutet #3. Rabén & Sjögren 1977

"Min barndom levdes i ett land som inte finns längre... vart tog det vägen?"

Ur ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (Astrid Lindgren, 1975)

"Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det. Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet."

Ur brev till Louise Hartung skrivet 1957[2][3]

"Ja, jag skulle ha tagit bort en massa idiotier. (...) Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig en bambukjol och genast blir till negerkung... /../ Men det var ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta så att om vi kommer till söderhavet så blir vi genast kungar. Det är några som har tyckt att detta var en sådan oerhörd rasism.Vad de än kan säga om mig personligen, om de tror att jag har några som helst rasistiska tendenser så är det fel. Och det hade inte Pippi heller. /../ Men tiderna har ändrats och idag hade jag inte gjort honom till negerkung. Han skulle antagligen varit sjökapten eller pirat."

Intervju i Expressen 1970[4][5]

Citat ur Lindgrens verk

Bröderna Lejonhjärta

"Nog är det väl en fasligt gammal tid vi lever i här i Nangijala?"

"Det kan man kanske säja på sätt och vis", sa Jonatan. "Visst är det ju en gammal tid för oss. Men man kan också säja att det är en ung tid."

Han tänkte efter lite.

"Ja, just det" sa han, "en ung och frisk och god tid som det är lätt och enkelt att leva i."

Men sedan blev han mörk i ögonen.

"Åtminstone här i Körsbärsdalen."

Bröderna Lejonhjärta, 1973, s. 33

Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.

"Varför då", undrade jag.

"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", sa Jonatan.

Bröderna Lejonhjärta, 1973, s. 56

Kalle Blomkvist

"Nåja", sa herr Blomkvist och noppade med överlägsen min av ett grässtrå, "för all del, tiotusen kronor är också pengar. Men jag ska säga er, unge man, jag arbetar inte för det snöda guldet. Jag har ett enda mål - brottslighetens bekämpande i vårt samhälle. Hercule Poirot, lord Peter Wimsey och undertecknad, ja, vi är fortfarande några stycken, som inte tänker tillåta, att kriminaliteten får ta överhand."

Den inbillade åhöraren framhöll mycket riktigt, att samhället stod i stor tacksamhetsskuld till herrar Poirot, Wimsey och Blomkvist för deras självuppoffrande arbete i det godas tjänst.

"Innan vi skiljs åt, unge man", sa mästerdetektiven och tog pipan ur munnen, "så vill jag säga er en sak! Brott lönar sej inte! Ärlighet varar längst, det sa till och med Artur Berg till mej en gång. Och jag hoppas, han inser det, där han nu sitter. I varje fall har han många år på sej att komma underfund med den saken. Och tänk, farbror Einar, hm, Einar Lindberg, en så ung man redan på brottets bana! Måtte hans straff lända honom till bättring! För - som jag sa - brott lönar sej inte!"

Mästerdetektiven Blomkvist, 1946, s. 155

"När Kalle och Anders och Eva-Lotta kom travande längs åkanten på väg mot Röda Rosens högkvarter frågade de inte efter, ifall deras stad var vacker eller ej. Det enda de visste var, att den lämpade sig utmärkt som krigsskådeplats för rosornas krig. Där fanns prång att gömma sig i, plank att klänga över, krokiga små gränder att skaka av sig förföljare i, tak att klättra upp på och vedbodar och uthus inne på gårdarna att barrikadera sig i. Så länge en stad hade alla dessa utomordentliga förmåner, behövde den inte vara vacker. Det var nog, att solen sken och att gatstenarna kändes så varma och behagliga under ens bara fötter, det kändes som sommar i hela kroppen. Den lite unkna luften från ån, som då och då blandades med vilsegången rosendoft från någon trädgård i närheten, var angenäm och sommaraktig den också. Och glass-ståndet borta i gathörnet prydde upp stadsbilden fullt tillräckligt, ansåg Kalle och Anders och Eva-Lotta. Här behövdes inte mer skönhet."

Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951, s. 12-13

"Ingenting kunde mäta sig med rosornas krig. När de en gång blev sådana där beklagansvärda gamla fyrtioåringar som hon hade siat om, så skulle de ändå minnas sin underbara sommarlek. Och de skulle aldrig kunna tänka på den utan att komma ihåg, hur det kändes att springa barfota över Präriens lena gräs om försommarkvällarna, hur ljumt och vänligt åns vatten porlade under fötterna, när man plaskade fram över Eva-Lottas spång på väg till någon avgörande drabbning och hur varmt solen lyste in genom de öppna luckorna till bagerivinden, tills själva trägolvet i Vita Rosens högkvarter luktade sommar. Ja, rosornas krig var förvisso en lek för evigt förbunden med sommarlov och lena vindar och klart solsken! Höstmörker och vinterkyla medförde ovillkorlig vapenvila i kampen om Stormumriken. Så fort skolan började, inställdes fientligheterna, och de blossade inte upp på nytt, förrän Storgatans kastanjer stod i blom igen och vårterminens betyg hade granskats av kritiska föräldraögon."

Kalle Blomkvist och Rasmus, 1953, s. 10

Madicken

Madicken har lärt sej läsa så fort, att till och med Fröken är häpen. Och när pappa har gått, slår hon lydigt upp tidningen. Men hon begriper inte mycket av det som står där. Mest handlar det om kriget, och så är det annonser om grisar och oxar till salu och om folk som är döda och förlovade och om prima damkappor och klänningar. Där står en del annat också men bara tråkiga saker, tycks det. Madicken läser misstänksamt rubrikerna. "Från flydda tider" läser hon på ett ställe, kan det möjligen vara något roligt? Madicken vet inte, vad "flydda tider" är, men det går snart upp för henne. Alltihop handlar bara om vad folk gjorde förr i tiden, stackars människor, vad de måtte ha haft ledsamt! Madicken suckar och lägger från sej tidningen. Nog är det konstigt, att pappa som är så skojig själv, kan göra en så tråkig tidning. Han är redaktör, det är han som bestämmer vad som ska stå i den, varför hittar han inte på lite roliga saker då?

Madicken, 1960

Mycket funderar de på, vad de ska ge mamma och pappa i julklapp. Madicken frågar mamma, när de håller på med knäckkoket:

- Mamma, vad önskar du dej allra allra mest av allting?

- Två riktigt snälla och rara flickor, säjer mamma.

Då blir Madicken blank i ögonen och rösten darrar lite.

- Var ska du göra av Lisabet och mej sen?

Madicken, 1960

Abbe bjuder Madicken på en sockerkringla. Den är himmelskt god, undra på att fruarna i stan är tokiga i Nilssons kringlor. De skulle ge mycket för att kunna lista ut hur Nilssons kan få dem så goda. Men det receptet har Abbes farmors mormor hittat på för hundra år sen, och det kan ingen förveten högfärdsfru i den här stan nånsin kunna grunna ut eller få reda på, försäkrar Abbe.

Madicken och Junibackens Pims, 1976

Men klokt eller ej - Madicken ger sej ut på taket. Och det går fint. Det går verkligen fint. Hennes fötter och hennes kropp vet precis hur man balanserar på tak, här kommer stolts jungfrun från Junibacken , så vig och så orädd. Hon går som på ett salsgolv, överläraren har hon nästan glömt nu, och där nere står de andra och tittar på henne, det vet hon. Det känns skönt, pilutta Mia, vad säjer hon nu då?

Madicken och Junibackens Pims, 1976

Mio, min Mio

"Han dunkade med sin järnklo i det stora stenbordet, som stod mitt på golvet, och en hel rad nya spejare kom in.

- Sätt dem i tornet, sa han och pekade på oss med järnklon. Sätt dem i tornet med de sju låsen. Sätt sju spejare på vakt utanför dörren, sätt sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och mitt rum.

Han satte sig vid bordet.

- Jag vill sitta här i lugn och tänka ut ont och vill inte mer bli störd av prins Mio. När natten är slut ska jag gå och ta mig en titt på de små vita benen i mitt torn. Farväl, prins Mio! Sov gott i mitt hungertorn!"

Mio, min Mio, 1954

Pippi Långstrump

"Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor som stod rätt ut. Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder. Hennes klänning var rätt egendomlig. Pippi hade själv sytt den. Det var meningen, att den skulle bli blå, men det blå tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där. På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart. Och så hade hon ett par svarta skor som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. De skorna hade hennes pappa köpt åt henne i Sydamerika, för att hon skulle ha litet att växa i, och Pippi ville aldrig ha några andra."

Pippi Långstrump, 1945

"Jag ska gå till sjöss, när jag blir stor", sa Tommy bestämt. "Jag ska bli sjörövare precis som du, Pippi."

"Fint", sa Pippi. "Karibiska Havets Fasa, det ska bli du och jag, Tommy. Vi ska röva till oss guld och juveler och ädla stenar och ha ett gömställe för våra skatter långt inne i en grotta på en obebodd ö i Stilla oceanen och tre benrangel som ska vakta grottan, och vi ska ha en flagga med en dödskalle och två korslagda benknotor på, och vi ska sjunga "Femton gastar", så att det hörs från ena ändan av Atlanten till den andra, och alla sjöfarande ska bli alldeles bleka, när dom hör oss och fundera på attt kasta sej i sjön för att undgå vår blodiga, blodiga hämnd!"

"Ja men jag då", sa Annika klagande. "Jag törs inte bli sjörövare. Vad ska jag då göra?"

"Å, du kan följa med i alla fall", sa Pippi. "Och dammtorka på fortepianot!"

Pippi Långstrump går ombord, 1946