Äldreomsorgen i Övre Kågedalen

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är Niclas Lundkvists debutroman, under pseudonymen Nikanor Teratologen. Den kom ut 1992.

I glesorterna Ersmark och Kusmark håller folk stånd, man gör gummin på Skega och gråter utanför den tillbommade kyrkan.

Granarna är större och mörkare här, de borgar för ett svårmod starkare än livet. Just detta att dalen saknar tydliga gränser gör den omöjlig att fly ifrån.

Landskapet i Övre Kågedalen är nervslitande, trolskt och oberört. Här sås inte mycket gröda, man har annat i sinnet. En stämning av sorg, allvar och ensamhet tar fast betraktaren. Luften är genomlyst, man ser blott alltför klart, men i skogen råder evigt dunkel. Mänskliga övergrepp förmår inte beröva bygden dess kärva höghet. De åldriga inbyggarna hänger sig en efter en, tyst, stilla och sakkunnigt, i de övergivna fusens takbjälkar. Här har stora åthävor ingen hemortsrätt, inget är så mycket att orda om.

Girit öga men trångt svalg, pikade morfar å körde upp en gaffel i gommen på mä. -Öga kräv men arschlet säj ifrån, brände Hilding av.

Två vecker senare fick vi veta att Benny hade fare direkt hem å skjute sä me en gammal Mauser. Men kulan hade fare runt-runt i kranieskålen, å Benny blev totalförlamad men hade kvar sin skarpa slutledningsförmåga, fast han int kunde prata. Synd på en så rar grabb, sa morfar å skicka ett 'Krya-på-dä'-kort föreställande en kolsvart neger i en liljevit ungmös späda rövhål. Hon såg ut som om hon njöt.

Bilen fortsatte genom småträden, volta å börja brinna, men vi kom oss ut nästan oskadda, de va bara ja som hade fare genom vindrutan å bite mä i läppen. Även om vi far oppi aulrä ha vi fallen änglavakt. -Nu behöv du inge läppstift för å kunna pluta me mun! sa morfar.

-Ett ord, som än ida´ ä de fulaste som finns hördes allt oftare: Fitta... dom hade fitter sas de, en sorts pälsdjur, lenare och saftiare än anus å int lika hednisk trånga... Dom som pröva var sålda...